fruition

utveckligen avstannar aldrig. lika snabbt som min raka lugg blivit sned har mitt inre förändrats i den riktning jag vill. det gäller bara att andas ut de tankar som bör försvinna, och andas in och glömma de helt. det är skönt att andas, jag får känna hur min ångest släpper och hur något positivt sipprar in. som bilden och lukten av vitsippor. i alla fall som jag föreställer mig det. men det är mycket som förändras hela tiden. jag står still på ett sätt, men ur en annan synvinkel har jag tagit milakliv till en plats som jag inte visste fanns inom mig innan. jag längtar efter lugn och lycka bara. just nu är jag ett förvirrat knippe som inte vet vad det vill. men det kommer ju tillslut, för jag andas in och ut, det avstannar aldrig.

att resa bort är att komma hem till sig själv. hon ger sig ut på äventyr för att finna det stora och fantastiska, och jag tror att hon finner något större än så. förståelsen för sig själv, som kommer med att hon ställs i situationer och på en annan plats hon aldrig innan funnit sig i, gör att reflektioner och tankar kring vad hon är och hur hon vill leva blir vad som är centralt. 10 minuter efter att jag satt mig på ett tåg, visste jag att det trevligaste med hela åtagandet, skulle vara just att komma hem.