emerge
det vrider sig inom mig. överallt. jag är inte längre hel, och det känns som om jag förblöder. min lycka rinner sakta ner för mina kinder och jag ropar ut mina sista hjälplösa ord. om att det inte ska vara såhär. om att jag inte ska vara ensam och frysa under timme 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, som jag ligger halvvaken under varje dag. det är nära nu. allt står på kanten till avgruden. där allt bara kan försvinna. suddas bort så ingen kan se eller veta att det någonsin varit något där. jag är så rädd. kan inte tappa detta.
varje andetag som för mig längre bort från allt jag trott på blir en plåga. timmarna på kvällen är värst. just nu sitter gråten i halsen. krisen kommer på riktigt om 37 timmar och 28 minuter. i alla fall efter det. allvaret, monstret på andra sidan väggen av alla sekunder som tickar iväg. det är bråttom nu. men ändå är allt bara tyst. mina ord når ingen längre, trots att det pratas runt mig. mina hjälplösa ord verkar inte längre ha någon mening. så jag önskar och hoppas i min ensamhet när jag ligger och fryser. att allt ska bli varmt igen.
